Igår eftermiddag fick ett av barnen för sig att slå in en julklapp till sin mormor. Jag förundrades över den otroliga omsorg som lades ned i detta lilla projekt. Först tullades föremålet in i kökspapper varv på varv. Därefter tejpades det noga efter den öppna kanten. Slutligen fann barnet ett grönt och styvt papper på rulle som fick bli ett fint emballage. Medan barnet utförde sin lilla procedur dirrigerades jag till att hålla fingret där, tejpa lite mer där och vika upp kanten så. Det var faschinerande att på ett så enkelt sätt få vara delaktig i en situation där barnet hade fullständig kontroll och egen planering. Medan paketet tog form pratade barnet med mig om att det blev en kvadrat. Jag undrade hur en cirkel och triangel ser ut och strax fick jag det ritat för mig på ett a4 med orden:
- Så där nu vet du hur de ser ut. Nu får du det här av mig så du kan ta hem det och visa din mamma och pappa hur en kvadrat ser ut.
Den tilltro till den egna förmågan som barnet visade och spontaniteten att sprida teckningen med formerna vidare gjorde mig glad. Jag ser framför mig hur det här barnet om några år kan använda sina färdigheter och förmågor i många olika situationer!
Jag hoppas att den mormor som får paketet ser att värdesätta att just hennes barnbarn lagt ned mycket tid och tanke både på föremål och inslagning. Det är absolut inget hastverk som ""barn bara gör"" utan något som krävt en ansträgning.
Barns egna tankar och ideèr kan lätt gå om intet för att vi vuxna har så mycket förutfattade meningar om väg, mål och slutresultat. Igår hade vi julpyssel och barnen fick vitklädda tändsticksaskar att dekorera. Det fanns lim, glitter, stjärnor, färger, hjärtan och mycket mera till förfogande. Guldhjärtana var fästa på en klisterrulle och efter en stund såg jag att ett av barnen hade en lång remsa utan former på sin ask. Det såg ut som den bara fastnat i limmet så jag var där, petade och undrade om det skulle vara hjärtan eller stjärnor. Barnet tittade upp på mig och sa:
- Jag är färdig! Efter en andra titt såg jag att det faktiskt var meningen att klisterremsan skulle sitta där, tom utan hjärtan. Den i sig gjorde en cirkelformad dekoration på asken. När barnets mamma kom och skulle hämta barnet tog vi ned asken från julgranen och av bara farten avlägsnade hon remsan. Där och då kändes det så bra att kunna säga att det faktiskt var meningen att den skulle vara där. Remsan kom på plats igen och barnet gick belåten hem med sitt verk i hand!