skoljobb.se

Blandade karameller

Fågel, fisk OCH mitt emellan - en förskollärares vardag!

Under en dag på förskolan kan jag fånga många fjärilar eller malar beroende på vilken sinnesstämning jag själv har. I mötet med barnen blir mitt eget välmående ett oerhört viktigt arbetsredskap som återspeglar sig i mötet med barngruppen. Jag märker när ""tålamodsreserven"" behöver fyllas på och ibland undrar jag om inte barnen känner det på sig också. På något märkligt vis kommer de goaste kommentarerna ofta när de gör som mest nytta. Under mellanmålet blev det ganska ""rörigt"" vilket också är högst normalt när det gäller barnen. Det är meningen att de ska prata, umgås och ha roligt när vi äter men det finns också en gräns för hur mycket ljud deras öron och mina öron mår väl av. Plötsligt säger en tösabit bredvid mig, när jag påpekat bordsvolymen ett par gånger:

- Fröken jag älskar dig! Jag vill gifta med dig, samtidigt som hon kramar min arm hårt och länge. Sedan fortsätter hon

- Varför gosar inte du med mig tillbaka när jag vill gosa med dig? Jag lyfter upp henne i knät och lägger armen om henne. Mitt tålamod är vips påfyllt med flera deciliter tack vare denna fina människas ""ingripande"".

När det gäller ""jag älskar dig"" har denna tös och jag pratat ofta och mycket om just det. Jag försöker förklara för henne att hon gärna får tycka jätte mycket om mig, för det gör mig glad, och jag tycker jätte mycket om henne tillbaka. Men att ""jag älskar dig"" det är något hon får spara till mamma, pappa och storebror. Dit hör också de spontana pussarna som hon gärna levererar. Jag försöker att göra henne uppmärksam på att de också är till närmsta familjen. Jag är av den åsikten både i mitt yrke och som privatperson att de innerligaste orden och ömhetsbetygelserna är tänkta för familjen. Självklart ska vi och barnen tycka mycket om varandra, när vi gör det och visa det. Likväl måste det, i alla fall i mina ögon, få finnas en gräns mellan förälder och fröken.

Barns sätt att kommunicera och använda sig av vårt språk är så konkret och kristallklart att de ofta slår mig med häpnad. En liten männska med för långa vantar bad om hjälp att hitta sin tumme. Jag lirkade hit och dit, utan resultat, och säger sedan halvhögt för mig själv:

- Vad har du för vantar egentligen? Barnet tittar genast på mig med orden:

- De är blåa.

Så underbart att höra de orden bara så där... Hans svar på min fråga som egentligen inte var någon fråga på ""vuxenspråket"" utan mer ett konstaterande.